På rekande fot

   Foto: Vattenreservoaren i Vanadislunden, Stockholm

Bilder från verkligheten och text ur fantasin bjuder bloggen på idag. Långt inlägg.

Citat ur "Konsten att uppföra sig som en dam."

Sveavägen låg nästan helt öde. Teddy stängde till jackan och skyndade in i Vanadislunden. Det var halt i snöslasket. Han valde stråket bortanför Stefanskyrkan. I morse hade han väckts av en harkling. Någon stod bredvid hans säng. En bister vaktmästare, eller i alla fall en karl i blåställ, hade undrat vad i helsefyr han gjorde där.

  ”Ingen aning”, hade Teddy svarat. ”Måste varit en blöt natt.”

Blåstället såg inte ut att tro mer på honom än jultomten varpå han visades ut fortare än kvickt. Teddy hade bott kvar efter att de officiellt sagt upp källarlokalen. Han hade kopierat nyckeln och slaggat där i hemlighet. Blåstället försvann så småningom. Då hade han passat på att hämta sina saker. Sängen hade han släpat till första bästa loppis och fått en hundring för. Resten låstes in i ett skåp på centralstationen. Eftersom han behövde tänka blev det en rejäl promenad genom staden. Han gillade borgen så han gick tillbaka till Vanadislunden. Den ingav lugn och harmoni på något vis. Hon log åt ett par som vänslades vid ett träd. Var det inte på tiden? När syftet med en nyckel gått förlorad så var det dags att använda nästa. Jo, det var verkligen på tiden att han fick någon han med.  Och på tiden att han fick lite värme. Källarens temperatur var inte mer än tolv grader och han började känna av en viss ledvärk. Det flaxade plötsligt till i ögonvrån och det rara paret blev tre. Underlaget fick skorna att tappa fästet. En spark i ryggen fällde honom framåt. Han fick blodsmak i munnen. En bit kartong trycktes upp i ansiktet. Med visst besvär läste han de spretiga bokstäverna.
”Din skuld måste betalas.”

  Foto: Stefanskyrkan, Stockholm

Mörkret blev ett faktum. Då Teddy kvicknade till var han ensam; en lättnad men samtidigt skrämmande. Smältande snö hade verkligen förmågan att tränga in i kläderna. De måste ha flyttat honom för han var närmare vattenreservoaren. Han släpade sig fram till borgens västra vägg och rullade ner i fördjupningen intill den. Buskarnas nakna grenar ovanför honom gav en illusion av trygghet vilken han köpte till hundra procent. Telefonen fanns inte i fickan. Han letade vidare; den måste finnas. Tänderna skallrade. Skulle de göra sig besväret att komma tillbaka och avsluta vad de påbörjat? Han borde förflytta sig men dagsljuset var lika skrämmande som björnarna. Och om han kom på fötter visste han inte hur långt han skulle orka ta sig. Kanske kunde han gömma sig i källarlokalen? Nyckeln låg i alla fall ännu kvar i byxfickan. Den brännande smärtan över hela kroppen var nästan outhärdlig. Det var killar som kunde sitt jobb. Han spottade ut en rödfärgad loska.
  ”Stor eloge till er.” Det dansade vita prickar framför ögonen när han hävde sig upp på knä. Så mindes han whiskyflaskan, den stod kvar i det lilla kylskåpet som hörde till lokalen. Han manade på sig själv. ”Bara en liten bit, så får du lindring.” Tre steg, sedan stöp han som en fura. Jackan fylldes med snöslask då han kanade utför slänten. Färden tog stopp vid ett träd. Tårarna trängde upp i ögonen. ”Om du inte vore så förbaskat sjåpig skulle det gå mycket bättre”, mumlade han och knep ihop ögonen. Smärtan avtog en smula och han gläntade på ögonlocken. Där låg en mobiltelefon. Han greppade den och lät tårarna rinna. Det var hans. Han tackade Gud att han fått tillbaka sin mobil och för alla bänkar som var utplacerade, även om deras skick inte var det bästa. De få själar som var ute och flanerade gick omvägar för honom. Om han blev liggande skulle ingen bry sig, det nerdekade fyllot de tog honom för ville ingen se i ögonen. Plånboken skulle eventuellt dra till sig visst intresse men bara tills det upptäcktes att den var tom. Till slut nådde Teddy den brunröda dubbeldörren och kunde sticka nyckeln i låset. Han vacklade raka vägen till kylskåpet. Korken åkte av och den starka vätskan rann ner i halsen.

  Foto: Teddys hyrda källarlokal, Sveavägen