Hembygdsgård

I kommande boken, Förakt, har jag hämtat lite inspiration från vår hembygdsförening/hembygdsgård. Gården de håller till på heter Vallby-Sörgården och har en hel del aktiviteter. Dock är inga personer autentiska, men hässja hö kan man göra. Vill du veta mer om föreningen/föreningarna så gå in på länkarna och läs.

Del ur Kapitel 9

Morgonsolens strålar sken in genom fönstren och värmde golvet i hallen. Spegeln på väggen återgav hur Morgan förflyttade bilnycklarna mellan händerna. Åka eller inte åka. De hade bjudit honom. Två äldre damer, Asta och Gerda, hade knackat på hans dörr några dagar tidigare och högtidligt överlämnat en broschyr. Broschyrens framsida såg idyllisk ut med ett gammalt falurött hus och vacker grönska omkring. Där fanns att läsa allt han ville veta om hembygdsgårdens aktiviteter. De hade tänkt prata med honom på mötet i Norma men han hade försvunnit innan de hunnit öppna handväskan, påstod de. Deras egentliga ärende var att hembygdsgruppen behövde hjälp då hässjningen av höet var nära inpå. Han hade sagt dem att han skulle komma. Det hörde till god ton att dyka upp om man tackat ja. Men det var ju det där. Att de trodde något om honom som inte fanns. De trodde han var snäll. Men han var bara ett kräk. Han suckade djupt och gick ut genom dörren.

Han anlände till fältet där hässjningen redan var i full gång. Puttrandet från en traktor av äldre modell hördes. Den samlade ihop det slagna gräset med ett släpredskap. En kraftig man spettade hål i marken för störarna medan en annan satte dem på plats. Morgan såg sig om efter ett bekant ansikte. Kvinnorna som bjudit in honom syntes inte till.

Lukten av nyslaget gräs gav honom plötsligt ett minne han inte visste om. Bilden av hur hans farfar och Rolle gick med var sin lie var oväntat tydlig. Han kunde inte lokalisera platsen men de smekte lätt och varsamt av gräset. Själv satt han och surade. Han ville också prova men hade blivit kommenderad upp på en sten med orden:

  ”Det är på tok för farligt för dig pojk. Nästa år kanske.”

Nästa år? Han ville ju göra det nu. Till slut hade Rolle ropat honom till sig och han hade fått dra brynet över liens egg. Han upptäckte då hur svårt det var. Det gick inte alls lika flinkt som när de vuxna gjorde det. Morgan log åt minnet. Han hade inte uppskattat att få gå tillbaka till stenen men förstod att det kanske var bäst i alla fall. Undrar hur gammal han kunde ha varit? Fem eller sex år, kanske.

Ett glatt utrop fick honom att vända sig om. En kombivolvo med släpkärra hade kört upp bakom honom utan att han hört det. En äldre man med föråldrad clownfrisyr stack ut huvudet genom den öppna sidorutan.

  ”Bra att du kom! Vi behöver all hjälp vi kan få. Jag fick åka hem och hämta mer stör.”

Mannen pekade på kärran.

  ”På så vis”, nickade Morgan.

  ”Oskar heter jag. Följ med så kör vi ner på gärdet.”

  ”Javisst.”

Morgan traskade bredvid bilen när den långsamt tog sig fram över den lite ojämna marken.

Oskar parkerade och klev ur. Morgan kände sig som en tafatt stadsbo bredvid den arbetsklädde mannen.

  ”Jag ser att kjoltygen inte dykt upp än. Men det var väl inte väntat heller. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att koka kaffe och bre smörgåsar.” Han blinkade menande och nickade mot en av stugorna på tomten som gränsade till fältet där det nyslagna höet låg. ”Jag gissar att det tjattras mer än arbetas.”  

Morgan tog emot en högaffel som Oskar räckte honom.

  ”Ni har väl inte slagit allt det här med lie?” undrade Morgan.

  ”Nej, så raska är vi inte längre. Arne tar ner det med sitt slåtteraggregat.” Han pekade åt en av männen som just virade ett varv med ståltråd runt den sista stören i raden av sju. ”Men jag skulle tippa på att aggregatet är lika gammalt som Arne.

  ”Ja, vi hamnar nog på samma museum sen”, skrattade Arne och knipsade av ståltråden med en avbitartång.

 Solen stekte. Han lärde sig att dra tråden mellan stolparna och hur man spettade ner dem. Att lasta lagom mycket och få gräset att hänga kvar lager efter lager tills ställningen liknade en hög mur. Ingen sade så mycket och det passade honom precis.

  ”Nu får ni sluta jobba, gubbar!" hojtade en kvinnoröst. ”Vi har brett smörgåsar hela förmiddan.”

Oskar himlade med ögonen.

  ”Ja, det ska gudarna veta.”

En man vid namn Karl-Evert satte högaffeln i marken och strök svetten ur pannan.

  ”Det var attans vad tösera va snabba idag. Tjälen har ju knappt börjat gå ur kroppen.”