Dimma

Dimma och St Patricks Day; inget grönt så långt ögat kan nå. Vilken tur att jag har en smula tid att skriva om sommaren och knasiga karraktärer som löper amok i en lika konstig värld, det vill säga nutid. 

Ett utkast från "Konsten att uppföra sig som en dam"

De gick långsamt grusvägen fram. Solen värmde alldeles lagom och ljuset silades genom lövverket på de stora bokarna. Allt var stilla, kvällen skulle förmodligen bli en sån där fantastisk afton som det var alldeles för få av men som många ändå förknippade med sommar.
  ”Får jag hålla dig i handen?”
Molly log åt hans försynta tonfall och grabbade tag i hans hand. Hon tyckte inte hennes var små men jämfört med hans såg de ut som barnhänder. Att se honom i shorts och t-shirt med ett ständigt leende var ovant men hon älskade det. Och hade svårt att få nog. Mer, mer, mer skrek det inom henne. Han hade bara varit hos henne i två timmar men de kunde likagärna varit ett gammalt gift par så otvunget var det att ha honom omkring sig. Och ändå, ändå var spänningen lika tät som ett sammetstyg.  Hon pekade på det plana området framför dem. Hundkexen och smörblommorna frodades annars tycktes den eldhärjade platsen ganska fattig på växtlighet.
  ”Här stod mangårdsbyggnaden förut. Den brann ner för en tolv år sen eller så. Jag har planer på att uppföra den på nytt. Vad tror du?”
De stannade uppe på höjden och såg ut över den lilla sjön.
  ”Det vore fantastiskt”, sa John men såg mer på henne än landskapet.