Jag läste ett reportage i Dagens Industri om Emelie Schepp, en egenutgivare som sålt 100 000 ex av sin debutroman. Fantastiskt! Men marknadsföring är inte gratis. Själv har jag aldrig gjort någon strikt budget. Jag har varit nöjd med varje såld bok. Utgifter och inkomster finns arkiverade så jag har ett hum om läget. Men nu är det på tiden att det blir mer ordning. Med målet att det iallafall går jämnt upp. 

www.deckarhuset.se/intervju-med-emelie-schepp/

Efter att ha följt hela planen med att fantisera, bygga upp en historia och skriva ned den, skapa ett omslag och klippa ihop en boktrailer så är det dags att ta avstånd från alla kära karaktärer. Under tiden manuset korrläses så försvinner karaktärerna från ens sida. Man blir ensam och inser att det är en själv som måste fullfölja uppdraget. Det är ungefär här som vägen jag följt hela tiden försvinner i tomma intet. Manuset ligger fortfarande på redigeringsbordet. Snart måste det beslutas: trycka eller inte trycka. Om man bestämmer sig för att trycka så kommer sista steget. Att knyta an igen. Det är nu man ska presentera sin bok och kunna argumentera varför kunden ska köpa just min produkt. Jag önskar att åtminstone en liten stig kunde skönjas.

Foto:Filmredigering

Föraktets manus befinner sig fortfarande på korrekturbordet. Sakta men säkert rätas frågetecknen ut.

Jobbet med boktrailern är avslutat. Jag är ovanligt nöjd med resultatet. Programmet och jag är inte osams lika ofta längre. Kanske beror det på att jag tagit efter barnens sätt att söka på youtube efter tutorials i ämnet. Eller så är det bara tack vare allt kaffe man bälgar i sig framför skärmen. Boktrailern för Förakt ligger ute på youtube nu men det dröjer ett tag innan boken finns i handeln.

 www.youtube.com/watch?v=wNvPHN5EGzo 

Foto:Omslag till nya boken.

Bit efter bit läggs till och snart är det en färdig produkt. Omslaget räknar jag som klart med några eventuella småändringar. Korrläsarna har börjat sätta tänderna i texten. Och jag samlar material till boktrailern. Som vanligt vill jag mer än vad jag har kunskap till. Men hur svårt kan det vara? Det är ju bara 30 sekunder film.

Jag har tagit tag i bokomslaget. Photoshop varieras med tutorials på Youtube och baksidetexter skickas till stränga Fröken Persson. Framsidan och baksidan är varandras motsatser. (Oj, med det yttrandet närmar jag mig ett Nobelpris.) Men vad jag menar är att framsidan är otroligt rolig medan baksidan med sin text är en enda stor ÅNGEST. För stunden har jag satt en baksidetext jag är ganska nöjd med. Den lyder som följer:

”Långsamt kasade han ned mot det brunfärgade vattnet. Ögonen som speglades i ytan liknade mer ett spökes. Morgan blundade medan han blaskade av händerna. Om han satt här tillräckligt länge kanske allt skulle visa sig vara en fantasi, något hans dumma hjärna hittat på, kanske värmeslag. Så for han upp och snubblade baklänges som om vattnet bränt honom. De vassa stenarna skar in i armbågarna när han landade. Han stirrade mot strandkanten. Spegelbilden hade inte kort hår som han själv utan lite längre och det vajade som gräs i vinden.”

Morgan Krahe springer bokstavligen på två avsiktligt dödade ungdomar under en bro. Han skjuter undan den bestialiska synen i strävan att ordna upp sitt eget liv som inte tycks ha någon framtid. Det var tre månader sedan hans vän Arthur Blidsjöö begravdes. Cortina anser att han ska ta Arthurs plats som kyrkoherde. Morgan vacklar men flyttar in i Ögnaluts prästgård. I sin jakt på ro och harmoni får han hjälp av nya vänner och nya utmaningar. Men den inre elden ligger nära ytan och något pyr i det fördolda. Händelsen under bron visar sig inte enbart vara ett obehagligt minne. Det kryper allt närmare för att till slut flamma upp och brisera.

Foto: Stubba-Jannes

Att använda befintliga miljöer och fastigheter i mitt skrivande har inte varit självklart. Men när man väl börjat så är det rätt kul; jakten på det perfekta stället som överensstämmer med fantasin. Det tog ganska lång tid att hitta Stubba-Jannes torp. Det hade vissa krav som att det måste ligga ensligt och gärna ha fler än en tillfartsväg eller stig. Och helst finnas i närheten av Götlunda/Flistad. Huset ligger på samma ställe i boken som i verkligheten och ser likadant ut. Dock vill jag inte berätta det geografiska läget eftersom jag inte känner ägaren. Det kanske är lika bra att den inte vet om att jag upplåtit fastigheten åt en grupp höger extremister.

Det här att använda närmiljön innebär ju att man kan beskriva detaljer som verkligen existerar. Leran till exempel. Jag har även upptäckt att just leran är beskriven hos fler lokala författare. Förmodligen för att den styr eller iallafall styrde vardagen i mångt och mycket.

Häromdagen var det ett möte här i bygden och nästa sammankomst skulle bokas in. En av deltagarna erbjöd sig att de kunde vara hemma i deras garage. Varpå en annan deltagare utbrast: Nej, då kommer inte jag. Om man har läst Veronica Bloms böcker passar man sig för att bli inbjuden av Götlundabor till kufiska ställen.

Idag har jag äntligen benat ut alla kapitel och det blev 30 stycken. Målet är att ett kapitel ska vara 6-10 sidor långt. Det målet är långt ifrån uppfyllt. Målet att manuset ska innehålla ca 70 000 ord är en bit på väg men det fattas ännu 20 000 ord. Jag ser fram emot att hitta dessa ord för allt som ligger lagrat i hjärnan har inte hittat till pappret än. D.V.S för en ovetande läsare finns mycket som är oklart och svårt att förstå, kanske till och med omöjligt.

Så kort och gott. Just när man tror att projektet börjar bli klart är det mer ofärdigt än någonsin. Men det är också roligare än någonsin.

I boken Hängiven figurerade en karaktär vid namn Jonny. Han får i Förakt en lite större roll. Jonny användes bara för att påvisa Morgans förfall i Hängiven. Jag har alltså gjort en platt karaktär rund. Jag gillar Jonny eftersom han är genuint snäll. Han har fått sina törnar i livet och tagit till flaskan men han vet skillnad på rätt och fel och skulle aldrig överge en vän i nöd.

Nedan följer ett utdrag från när Morgan och Jonny träffas.

Morgan vaknade med ett ryck och fumlade efter mobilen som låg på golvet bredvid soffan.

  ”Ja?”

  ”Låg du och sov?”

  ”Jag tror det.”

Morgan kände igen skrattet. Han hade inte haft privilegiet att få höra det så många gånger men det var så säreget gnäggande att det omöjligt kunde finnas en kopia.

  ”Vad vill du, Jonny?”

  ”Jag vill prata lite med dig.”

  ”Mm.”

  ”Men inte i telefon. Kom över.”

Mannen lät nykter. Morgan drog handen över ansiktet.

  ”Visst, ge mig tio minuter.”

Han måste ha slumrat till. Morgan bytte shortsen mot ett par jeans. T-shirten luktade svett så han drog fram en ny ur byrålådan. 

Jonny bodde i ett ensligt torp omgivet av skog. Han hade aldrig varit där men visste mycket väl var det låg. Tjugo minuter senare studsade Charlotta in på uppfarten som mer liknade en sönderkörd skogsväg. Hemmansägaren stod och väntade. Mustaschen slokade lika mycket som jeansvästen på den magra kroppen. Jonny öppnade bildörren åt honom nästan innan hjulen stannat.

  ”Roligt och se dig! Det var länge sen. För jävligt det som hände. Jag är glad att du är tillbaks.” Morgan följde efter när han gick mot huset. Han noterade ett par rosa diskhandskar på bänken när de passerade köket. Jonny pekade menande mot vitrinskåpet där en rad flaskor stod bakom flerfärgade glasrutor. ”Vill du ha ett glas?”

Verbalt avböjde Morgan direkt men tanken att vilja svara ja låg kvar länge. Han slog sig ned i den bruna plyschsoffan.

  ”Jag kör bil”, förtydligade han mer för sig själv än Jonny.

  ”Fan, vad varmt det var härinne, vi går ut i stället, va?”  Morgan kavade ur den nedsuttna soffan. Jonny gläntade på kylskåpet.

  ”Öl, då?”

  ”Nej, tack.”

Han stängde igen och Morgan undrade vad det var som han ville prata om. Det måste vara väldigt viktigt eftersom han avstod starkvaror.

  ”Vill du hjälpa mig? frågade Jonny.

  ”Det beror väl på vad det är.”

  ”Jag ska gifta mig.”

  ”Jaså.”

Det gick upp för Morgan vad Jonny fikade efter. Han kände hur han ville dra sig undan och vara någon annan. Mannen plirade på honom.

  ”Skulle du vilja gifta oss?”

Väggarna tryckte sig närmre.

  ”När är det?”

  ”När kan du?”

Inträngd i ett hörn.     

  ”Får jag fundera lite på det?”

Jonny hov upp sitt hästgnägg.

  ”Jag friade inte till dig, grabben. Du behöver inte se så rädder ut.” Morgan insåg hur fånigt han uppförde sig men kunde inte frigöra sig från tyngden. Han var oduglig. Jonny halade upp plånboken ur bakfickan och vek upp den så Morgan kunde se fotot av en blonderad tjej klädd i skinnkläder.  ”Johanna. Snygg, va?”

  ”Hon ser trevlig ut.”

  ”Hon är mer än trevlig. Hon är en på miljonen.”

  ”Jag måste få vänta med svaret. Jag vet helt enkelt inte hur framtiden ser ut.”

  ”Nej, vem fan vet det. Man är väl inget jävla orakel.”

  ”När behöver du ha besked?”

  ”Gärna så snart som möjligt.”

Morgan kunde inte för sitt liv se när han skulle kunna ge besked. En skarp smärta for genom magtrakten och fortsatte uppåt för att trycka likt en korsett över bröstkorgen.

  ”Givetvis, så snart som möjligt. Du ska få besked så snart som möjligt.”

  ”Jag har börjat bygga en altan.”

Det som liknade en soptipp var tydligen ett byggprojekt.

  ”Va? Ja, det ser ut att bli fint.”

  ”Kvällssolen ligger på länge här. Perfekt för långa grillkvällar.”

  ”Gillar du att grilla?”

  ”Ja, det är fint det. ”  

  ”Det är gott när någon annan gör det.”

Morgan måste medge att det där med grillning inte var hans grej, inte matlagning överhuvudtaget. Mat var ingen passion; det var ett nödvändigt ont.

  ”Du får komma över när det är klart så du får se hurdant det blev.”

  ”Det gör jag gärna.”

Jonny lade armen över Morgans axlar och pekade uppfodrande mot en osynlig person längre bort i trädgården.

  ”Du! Om nån är dum mot dig, jäklas med dig, så säg till mig direkt. Folk har ingen anledning att vara tykna.”

  ”Det ska jag lägga på minnet.”

  ”Jag menar vad jag säger, Krahe.”

En dunk i ryggen avslutade det allvarliga. Hästgnägget ekade över tomten.

Den senaste veckan har jag plöjt igenom fyra böcker av bestsellerförfattare Jilly Cooper i syfte att analysera.

www.jillycooper.co.uk/

Jag har tolv av hennes böcker i bokhyllan men jag kan säga att fyra på raken är max vad man klarar. Det är sprit, män och fester hela tiden. Jilly bor i England och jag vet att de mer "seriösa" inhemska författarna har kritiserat hennes enkla sätt att skriva. Förmodligen mest på grund av avundsjuka. Men jag kan till viss del hålla med. Nu läser jag ju översatta böcker och då är det ju inte hundra att översättaren tolkat rätt. Men språket kan ibland bli tjatigt och onödigt enkelt. Dialogen har hon dock alltid rosats för och den är makalöst rolig. Hennes driv i böckerna är det jag är mest intresserad av. Hur hon får läsaren att så totalt fastna i detta kaos, som det ofta är. Jag gillar också hur hennes researchmaterial så smidigt glider in att det känns som en självklarhet. Hon är verkligen ingen författare som skyltar med sina kunskaper.

Sen kan man ju inte låta bli att undra: Om man tog bort allt som handlade om alkohol. Skulle boken då bli hälften så tjock? Spriten flödar nämligen ymnigt och det beskrivs vad de dricker, hur, när, vad det smakar, hur det känns, ruset, dagen efter, återställaren, ja, för det är ju ingen som nyktrar till emellan utan på't igen.

Ett annat lustigt fenomen är att tjejerna ofta oroar sig för att halsen ska vara smutsig. Jag funderar på om det hänger ihop med att britterna badar istället för att duscha och man då lätt kan missa att tvätta halsen. Vad tror ni? (de flesta böckerna är skrivna på 60/70-talet.) Går ni med smutsiga halsar?

Foto: Herrbetjänten som Viola, Morgans farmor, slår sönder.

Jag håller på att läsa manuset till Förakt för första gången. Det brukar bli betydligt fler gånger innan jag ger det till objektiva korrekturläsare. Men jag är förvånad över att det var så mycket som var ofärdigt. Därför har jag inte tagit mig igenom det än. Och det är lång bit kvar. Så nu funderar jag på om den verkligen blir färdig i år.

När man skriver så sägs det ju att man ska gilla alla sina karaktärer. Både onda och goda. Jag har kommit att gilla en av skurkarna väldigt mycket. Han är rolig och skrämmande på samma gång. Jag gillar särskilt när han luras och det bara är han och jag som vet om det och inte de andra i boken. Mohaha! (äkta galet skratt)

Så gillar jag Morgan farmor också. Hon är inte med så mycket men då hon väl dyker upp gör hon desto mer. Bland annat så slår hon sönder herrbetjänten som står i Norma kyrka. Inte så snällt men nödvändigt om man måste regla en dörr. Och det tycker hon att de måste. Och jag håller med henne.