Jo, så är det. Jag vet det mycket väl men ändå blir man lika förvånad varje gång. Man läser på ett annat sätt. Förmodligen fortare. I senaste utskriften av Förakt upptäckte jag att kapitel 24 saknade flyt och hade motsägelser och upprepningar gånger tre. Så det har jag skrivit om. Efter ännu en utskrift och några korrigeringar så blev det lite bättre.

"Böcker behöver inte perfekta titlar. Det finns bara en sak som en bok inte klarar sig utan och det är att bli skriven." (Ur Sista boken från Finistère av Bodil Malmsten)

Jag började lite smått att fundera på en boktitel till mitt pågående projekt. Det har arbetsnamnet "Ladyn". Men då Ladysar inte finns i Sverige så passar det inte som titel.

På alla mina böcker har det varit korta titlar därför tänkte jag mig en längre den här gången. Typ Jilly Coopers: Mannen som gjorde de äkta männen avundsjuka. Jag har kikat en del på talesätt och bevingade ord. Det är kul och en del garvar man ju läppen av sig åt. Men många är ju redan upptagna som boktitlar. Och eftersom manuset inte är klart eller ens seriöst uppbyggt så kan man ju inte gärna välja: Den som gräver en grop åt andra får flåsor i händerna.Det kanske inte ens grävs en grop. Och flåsor var väl det sista jag tänkte mig. Om jag håller mig fokuserad kanske det kan bli en rolig historia, med mer bubblande champagne än mörka skuggor....Och redan där erinrade jag mig det jag skrivit hittills i "Ladyn"....hm, en hel del mörka skuggor. Men i vilket fall så är det roligt att spåna boktitel. Här är en del jag skrivit ner:

det är aldrig för sent att ge upp
Varnad är väpnad
Leva bör man annars dör man
Löften som ges i storm glöms bort i stiljte.
En dam är en kvinna vars närvaro gör att männen uppför sig som herrar.
Somliga älskar en vacker kvinna, andra älskar köttsoppa.

Förnuftets sista suck
Den som aldrig kan få nog.

Håll ansiktet i solen så ser du inte skuggorna

I väntan på att boken ska bli klar kan man ju ägna sig åt att slita sitt hår i Photoshop. Det har jag gjort. Tänkte slänga ihop en releasebild till boken Förakt. Slänga är just det rätta ordet för man har ju god lust att kasta ut datorn genom fönstret ibland. Och många varianter blev det men just nu ser den ut så här. De som flankerar mig är huvudkaraktärerna Morris och Cortina. De heter egentligen Tobias och Anna-Maria vilka är väldigt snälla och lånar ut sina söta ansikten till mig.

Man har många drömmar i livet. En dröm vore ju att få till en bok som sålde sig själv. Dock får jag nog hålla till godo med de nattliga drömmarna. Numera försöker jag pracka på alla jag möter i drömmarna en bok. Häromnatten var jag hos statsministern för att gå på hans brors begravning(han har tydligen en bror? eller hade). Vi var i Sagerska palatset, antar jag, för det var högt i tak och förgyllda taklister och lyxiga soffgrupper i nån rokokostil. Ivilket fall så hade vi det väldigt gemytligt och talade om böcker. Om ni inte visste det så har statsministern skrivit en hoper böcker(???) och jag frågade vilken som hans favorit av dessa. Den om fiske, svarade han då.

Jag tänker inte ge ut någon bok om fiske. Det här med spänningsromaner är ju kul. Dock ligger väl inte de här riktigt råa deckarna mig närma. Jag gillar Viktoria Holts romaner. De är alldeles lagom spännande för mig. Det vill säga , det händer inget och man vet vem boven är och oftast blir slutet lyckligt. Nästkommande bok kommer förmodligen återgå lite i samma anda som de första böckerna men nu med mer kunskap och en krispig fräschhet. Typ.

Då kan jag meddela att korrläsare nummer tre har arbetat sig igenom boken. Det betyder att utgivningen närmar sig med stormsteg. Nu ska alla bitar passas ihop. Bland annat måste jag bestämma mig för vem som ska trycka manuset. Det lutar väl åt samma som Hängiven. Jag har förstått att man kan förhandla priset. Jag är dålig på att förhandla till min egen fördel. Men jag hörde att två medlemmar i vår fiberförening är hejare på att pressa priser. Kanske skulle fråga dem om råd? I vilket fall så är min förhoppning att tryckningen ska vara klar före jul.

Författaren Ingrid Elfberg har en trevlig blogg. I ett av inläggen tar hon upp det eviga problemet i att om du inte syns så finns du inte. Och det mesta i samhället går ju ut på att synas och höras numera. Känns det som iallafall. Ett stort problem för mig som inte gillar att vara i händelsernas centrum. Jag förstår inte varför en bok måste ha ett ansikte för att kunna sälja. Om jag satte Pernilla Wahlgren som psedonym på min bok så skulle det förmodligen säljas tusen ex på en kvart. Och ändå... Läste om stackars Notch härromdagen. Han som numera är rik som ett troll efter framgångssagan Minecraft. Aldrig hade han varit så ensam som nu. Så vad är bäst: osynlig och fattig eller synlig och rik?

ingridelfberg.se/att-inte-finnas/

Foto: Min datorplats.

Då var det på tok för korta sommarlovet till ända. Barnen har susat till skolan och jag kan börja leta efter min dator. Det var inte så farligt som man kunde ha trott; en greensscrenfilt, ett GBA-set och några "ormar". Tangentbordet och musen fanns i dess närhet. Bara att sätta igång med andra ord.

Jag har skrivit lite i huvudet på den nya boken; lärt känna karraktärerna lite bättre. I Förakt finns en del skrivfel att rätta samt mer läsning och mer läsning och mer läsning. Men jag tror jag börjar med att sätta på lite kaffe.

I natt när alla gått och lagt sig så fick jag den briljanta idén att ändra alla de till dom i dialogen. Jag upptäckte då hur många de och dem jag använde. Genast ställer man sig frågan om det är FÖR många. I flera fall upptäckte jag att ordet var överflödigt eller kunde bytas ut mot något annat eller till och med att hela meningen behövde skrivas om. Man upptäcker och lär sig nya saker hela tiden och det är det som är så roligt. Har man dessutom en dator till hjälp så får man ju en del gratis.

I kommande boken, Förakt, har jag hämtat lite inspiration från vår hembygdsförening/hembygdsgård. Gården de håller till på heter Vallby-Sörgården och har en hel del aktiviteter. Dock är inga personer autentiska, men hässja hö kan man göra. Vill du veta mer om föreningen/föreningarna så gå in på länkarna och läs.

Del ur Kapitel 9

Morgonsolens strålar sken in genom fönstren och värmde golvet i hallen. Spegeln på väggen återgav hur Morgan förflyttade bilnycklarna mellan händerna. Åka eller inte åka. De hade bjudit honom. Två äldre damer, Asta och Gerda, hade knackat på hans dörr några dagar tidigare och högtidligt överlämnat en broschyr. Broschyrens framsida såg idyllisk ut med ett gammalt falurött hus och vacker grönska omkring. Där fanns att läsa allt han ville veta om hembygdsgårdens aktiviteter. De hade tänkt prata med honom på mötet i Norma men han hade försvunnit innan de hunnit öppna handväskan, påstod de. Deras egentliga ärende var att hembygdsgruppen behövde hjälp då hässjningen av höet var nära inpå. Han hade sagt dem att han skulle komma. Det hörde till god ton att dyka upp om man tackat ja. Men det var ju det där. Att de trodde något om honom som inte fanns. De trodde han var snäll. Men han var bara ett kräk. Han suckade djupt och gick ut genom dörren.

Han anlände till fältet där hässjningen redan var i full gång. Puttrandet från en traktor av äldre modell hördes. Den samlade ihop det slagna gräset med ett släpredskap. En kraftig man spettade hål i marken för störarna medan en annan satte dem på plats. Morgan såg sig om efter ett bekant ansikte. Kvinnorna som bjudit in honom syntes inte till.

Lukten av nyslaget gräs gav honom plötsligt ett minne han inte visste om. Bilden av hur hans farfar och Rolle gick med var sin lie var oväntat tydlig. Han kunde inte lokalisera platsen men de smekte lätt och varsamt av gräset. Själv satt han och surade. Han ville också prova men hade blivit kommenderad upp på en sten med orden:

  ”Det är på tok för farligt för dig pojk. Nästa år kanske.”

Nästa år? Han ville ju göra det nu. Till slut hade Rolle ropat honom till sig och han hade fått dra brynet över liens egg. Han upptäckte då hur svårt det var. Det gick inte alls lika flinkt som när de vuxna gjorde det. Morgan log åt minnet. Han hade inte uppskattat att få gå tillbaka till stenen men förstod att det kanske var bäst i alla fall. Undrar hur gammal han kunde ha varit? Fem eller sex år, kanske.

Ett glatt utrop fick honom att vända sig om. En kombivolvo med släpkärra hade kört upp bakom honom utan att han hört det. En äldre man med föråldrad clownfrisyr stack ut huvudet genom den öppna sidorutan.

  ”Bra att du kom! Vi behöver all hjälp vi kan få. Jag fick åka hem och hämta mer stör.”

Mannen pekade på kärran.

  ”På så vis”, nickade Morgan.

  ”Oskar heter jag. Följ med så kör vi ner på gärdet.”

  ”Javisst.”

Morgan traskade bredvid bilen när den långsamt tog sig fram över den lite ojämna marken.

Oskar parkerade och klev ur. Morgan kände sig som en tafatt stadsbo bredvid den arbetsklädde mannen.

  ”Jag ser att kjoltygen inte dykt upp än. Men det var väl inte väntat heller. Av någon anledning tar det väldigt lång tid att koka kaffe och bre smörgåsar.” Han blinkade menande och nickade mot en av stugorna på tomten som gränsade till fältet där det nyslagna höet låg. ”Jag gissar att det tjattras mer än arbetas.”  

Morgan tog emot en högaffel som Oskar räckte honom.

  ”Ni har väl inte slagit allt det här med lie?” undrade Morgan.

  ”Nej, så raska är vi inte längre. Arne tar ner det med sitt slåtteraggregat.” Han pekade åt en av männen som just virade ett varv med ståltråd runt den sista stören i raden av sju. ”Men jag skulle tippa på att aggregatet är lika gammalt som Arne.

  ”Ja, vi hamnar nog på samma museum sen”, skrattade Arne och knipsade av ståltråden med en avbitartång.

 Solen stekte. Han lärde sig att dra tråden mellan stolparna och hur man spettade ner dem. Att lasta lagom mycket och få gräset att hänga kvar lager efter lager tills ställningen liknade en hög mur. Ingen sade så mycket och det passade honom precis.

  ”Nu får ni sluta jobba, gubbar!" hojtade en kvinnoröst. ”Vi har brett smörgåsar hela förmiddan.”

Oskar himlade med ögonen.

  ”Ja, det ska gudarna veta.”

En man vid namn Karl-Evert satte högaffeln i marken och strök svetten ur pannan.

  ”Det var attans vad tösera va snabba idag. Tjälen har ju knappt börjat gå ur kroppen.”

Allt som oftast föreslår folk ämnen eller händelser man kan skriva om. Idéerna är inte alls dåliga. Förmodligen är deras förslag bättre än mina egna knasiga påhitt men jag måste ju kunna knyta an och bygga en hel bok på dem.

Någon har föreslagit ett autentiskt mord som skett i trakten där jag bor. Det ligger för nära. Jag är inte intresserad av att skriva biografier eller faktaböcker. Länge leve fantasin!!! Givetvis måste man slänga in en och annan sanning för att få texten hyggligt trovärdig men i det stora hela är ju skönlitteratur ändå fantasi.

Helene Tursten skriver i sin deckare ”Tatuerad torso” om jakten på en nekrofil som styckar kroppar. Det ligger för långt ifrån. Själv hade jag aldrig kommit på tanken att välja det ämnet. Men jag anar att om man skrivit ett tag så vill man ha utmaningar och nekrofili är sannerligen en utmaning. Dock har jag inte kommit så långt än. Jag skriver om saker som ligger så långt bort som möjligt men jag ändå kan leva mig in i.

Så visst lyssnar jag till andra och tar till mig deras historier men oftast räcker det att glänta på källardörren. Lite enkel vapenvård kan räcka för att sätta tåget i rullning.